Idag hade vi bara en träning och en fri eftermiddag. Fria eftermiddagen bjöd på lite solning, god mat och ”basar” besök. Papporna Alex Pereira och Omar Jawo var flitigast och köpte massor med barnkläder... mannen!

Matchdag! Började med en lättare träning på morgonen, sen matchstart kl 5 mot ett ukrainskt topplag i andra divisionen. Sammanfattningsvis väldigt stabil insats av oss och vi vann matchen med 2-0 efter mål av Johan Arneng och provspelare (Julian Jundo som vissa kallar han).

Bra sömn och frukost var förberedelserna till en tempofylld träning där Chanko presenterade sig med några fina tunnlar. Sulan var mycket nöjd med antalet personer på träningen :D

En tidig avresa fån arenan Södertälje var inga problem, många trötta men men. Alla kom förbi passkontrollen utan problem. Özgur var lite nervös över att få stanna i Turkiet och göra lumpen men de ordnade sig.

Låt mig först och främst blicka tillbaka till en av de bästa upplevelserna jag varit med om inom fotbollen. Spolar tillbaka bandet, året var 2010 och Syrianska hade bortamatch mot Väsby i sista omgången av Superettan. En match där Syrianska behövde minst en poäng för att säkra avancemanget till serien alla vill spela i. Sedan flera omgångar tillbaka hade Väsby redan åkt ut serien och i mångas ögon var matchen en enkel sådan för Özcans gäng. Samtidigt hade vi chansen att vinna serien om Norrköping tappade poäng hemma mot Sundsvall och vi vann vår match. Jag spolar fram bandet lite och går till slutminuterna av denna match där Syrianska hade en 3-0 ledning och Norrköping hade 1-1. I detta läge ledde vi Superettan och minuter senare var första platsen enbart vår, helt rätt och välförtjänt. Att få vara på plats och vara med om något så unikt och underbart  har gått in i minnet bland upplevelser jag aldrig lär glömma. Glädjen bland spelare, ledare och supportrar hade inga gränser och det märkte vi ju alla när vår coach i en intervju med TV4 sport under matchens gång saknade orden men visade en oerhörd glädje....

Vad ska man säga? Hur ska man börja? Vad ska man få med? Med en huvudvärk som vägrat släppa av allt firande igår ska jag försöka skriva några ord kring kvalrysaren som kommer att etsa sig fast i alla rödgula hjärtan i evigheter.

Många har fått för sig att Syrianskas säsong är över och att Superettan är serien vi spelar i kommande säsong. Vi har varit underskattade sedan seriestarten och underskattningen lär inte försvinna förrän vi bevisat att vi kommer vara kvar i Allsvenskan 2012. För att detta ska inträffa måste vi alla inse allvaret i det hela. Vi har nio matcher kvar att kriga i, nio matcher kvar att få er alla att fatta att vi tillhör och bör tillhöra den högsta serien i framtiden. Visst är det ett riktigt tufft uppdrag som blir svårt att ta sig igenom, men större skrällar har skett i fotbollsvärlden. Jag har ingen lust att kommentera händelserna mot Helsingborg för någon vecka sen, för det där är redan borta med vinden. Dock vill jag gärna påpeka Syrianskas spel i matchen mot Mjällby där vi knappt skapade en bra chans. Laget kunde inte ha befunnit sig på Strandvallen den dagen då spelet var bortom all kritik. Jag vill gärna förstå att skadorna påverkar oss mycket och att vi inte haft samma startelva sedan premiären....

Hjärtat lider i dessa tider över Syrianskas chanser att hänga kvar i högsta serien. Jag har följt laget i flera års tid och alltid uppmanat att stötta klubben och spelarna i motvind då många valt att vända ryggen till. Men nu har bägaren runnit över. Inte på det sättet att jag lämnar laget åt dess öde. Nej, bägaren har runnit över av spelarnas arrogans gentemot klubbmärket och våra supportrar världen över.

Oj oj så mycket positivt som inträffar i Syrianska just nu. Syrianska utklassar Trelleborg, nyförvärven ansluter och skadeläget ljusnar en del. Och allt detta sker inom ramen av en vecka. Låt mig då inleda bloggen med tankar om senaste omgången. Innan matchen mot skånelaget visste vi alla att detta var en chans för oss att hänga med lagen ovanför vid en vinst. Samtidigt spelade Mjällby mot Gefle och dagen efter skulle Norrköping till Örebro. Två motståndare där vi placerar oss mellan dem med fyra poäng upp och en poäng ner. Avståndet till laget ovanför visade sig krympa efter helgen medan Mjällby övertygade och krossade ett utspelat Gefle. Nu har Syrianskas första fullpott kommit, alltså två vinster mot samma lag i serien. Då matchen inte visades på tv fick jag sitta och följa den via liverapporteringen och livescore. När jag väl satte mig vid datorn gick jag först in på livescore. Jag hann knappt ta en tugga av mitt älskade godis innan Djurgårdens nya spelare till nästa säsong gjorde 1-0. Självklart...

Frågar man Glenn Hysen om vilket lag som får ta ett steg tillbaka i seriesystemet till nästa säsong svarar han Syrianska. Frågar man mig om Syrianska är starka nog att hålla sig kvar svarar jag så klart ja. Och det är inte ett svar jag baserar på att laget sitter djupt i mitt hjärta, utan ett svar jag baserar på att Allsvenskan håller en låg och tråkig nivå som Syrianska bör och kommer att klara av. Att vi hamnat i denna svacka beror inte på att vi är nykomlingar utan det beror på alla skador som drabbat oss och förföljt laget sedan seriestarten tidigare i vår. Tyvärr har vi inte en bred trupp och likaså har vi inte heller många spelare med erfarenheter från "AS". Så jag undrar vilken placering vi hade befunnit oss på om vi nu inte haft ständiga skador på våra spelare? Topp åtta kanske. Vi hade absolut inte fightats nere i botten, aldrig. I Superettan förra året var det en match som gjorde mig riktigt irriterad, sur och besviken. Matchen mot Norrköping där hemmalaget lyckades vända ett underläge...